←Tillbaka

”Det viktigaste är inte att man gör 100 procent rätt. Det viktigaste är att man vågar göra något och försöka.”
Det var en helt vanlig cykeldag för Micke. Han hade tränat, laddat inför sitt livs första Vätternrunda på landsväg och startat tillsammans med åtta andra cyklister. Några hade cyklat loppet flera gånger tidigare, andra var debutanter.
Målet var enkelt: att ta sig runt. Någon tidspress fanns inte.
Men efter Jönköpingsdepån förändrades allt. I en lång och seg backe började Micke känna att kroppen inte riktigt svarade. Han var stark i benen, men kroppen blev snabbt trött. Han tappade farten och gruppen gled ifrån honom. Hans kompis Thomas stannade kvar och försökte hjälpa honom uppför.
– Thomas, det går inte. Jag får ingen kraft.
Kort därefter började Micke känna sig mycket yr. Kroppen började stänga av.
Hans sista minne före hjärtstoppet är att han säger:
”Nu dör jag.”
Sedan föll han ihop.
Bakom Micke kom Björn och Mikaela cyklande. De hade tidigare hört hur några i Mickes grupp hejat på honom och förstått att han kämpade i backen.
När de kom fram såg Mikaela direkt att något var allvarligt fel.
Mikaela är sjuksköterska och HLR-instruktör. Björn är läkare.
När Micke föll såg de hans ansikte. Det var grågrönt och blicken var tom.
Mikaela ropade direkt att HLR behövdes.
Mickes hjälm hade fastnat i styret i fallet. Thomas fick loss honom och vände honom. Mikaela började omedelbart med bröstkompressioner.
Hon uppskattar att det tog högst 30 sekunder från att Micke föll tills HLR var igång.
Björn hjälpte till att hålla fria luftvägar och Thomas gav inblåsningar. Fler människor stannade och hjälpte till. Mikaela organiserade insatsen och såg till att kompressionerna fortsatte medan någon ringde 112.
En akutbil kom med hjärtstartare. Efter omkring 8,5 minuters HLR fick Micke en första elstöt.
HLR fortsatte. Precis innan den andra stöten skulle ges hände något.
– De har beskrivit det som att det var som att slå på en switch. Jag vaknade, öppnade ögonen och började andas.
Micke hade fått tillbaka livet.
Det första Micke själv minns är att han vaknar på marken med människor omkring sig.
Han förstår inte vad som har hänt.
Han har mycket ont i bröstet och svårt att andas efter de många minuterna av kompressioner. Han försöker sätta sig upp, men människorna runt omkring honom håller honom kvar.
De berättar att han har haft ett hjärtstopp.
Att de har gjort HLR.
Att de har defibrillerat honom.
– Det var otroligt svårt att ta in och förstå. Jag trodde att jag hade svimmat och varit borta i några sekunder.
Sedan kommer ambulanspersonalen och Micke transporteras med hög fart till Ryhovs sjukhus i Jönköping.
I efterhand har Micke fått höra mer och mer om vad som faktiskt hände den där dagen.
Han har fått veta att människor som egentligen var mitt i sitt eget lopp stannade, kastade sina cyklar åt sidan och gjorde allt de kunde för att hjälpa honom.
Bland dem fanns Marek och Katarzyna, som kom cyklande på tandem. De stannade direkt och sprang fram för att hjälpa till. Marek är läkare och Katarzyna tandläkare.
– Det är svårt att beskriva vad det betyder. Så många bara övergav allt annat, struntade i loppet och kastade sig in i en livräddande insats. Så fint.
Micke har redan fått träffa Marek och Katarzyna och hoppas snart kunna träffa Mikaela och Björn.
– Det har varit väldigt fint att få träffa några av dem som har gjort allt i sin makt för att få mig tillbaka till livet. Underbart!
Samtidigt vet Micke att det finns fler människor som hjälpte till den dagen, människor han ännu inte har fått kontakt med.
Till dem vill han säga samma sak:
Tack för att ni fick mig tillbaka till livet.
När Micke pratar om händelsen återkommer han till det som betyder allra mest.
Hans familj.
– Jag är så tacksam för att de fick mig tillbaka till livet och att jag får fortsätta vara pappa till mina tre barn och finnas för min fru och familj.
Det är också därför berättelsen har blivit så viktig för honom.
För hjärtstopp kan drabba vem som helst, när som helst.
Och när det händer är tiden avgörande.
Mickes berättelse visar vad som kan hända när flera viktiga saker finns på plats samtidigt: människor som känner igen ett hjärtstopp, människor som vågar agera, HLR som startar omedelbart och en hjärtstartare som snabbt kan användas.
För den som är rädd för att göra fel har Micke ett tydligt budskap:
– Det viktigaste är inte att man gör 100 procent rätt. Det viktigaste är att man vågar göra något och försöka.
Han tycker att fler människor borde lära sig HLR.
– Man vet aldrig när det kan inträffa en olycka som man behöver vara behjälplig i. Det kan hända vem som helst, när som helst.
Han lyfter också vikten av att hjärtstartare finns där människor faktiskt befinner sig – och att de är tillgängliga när de behövs.
Idag, ungefär två månader efter hjärtstoppet, mår Micke förhållandevis bra. Bröstet är fortfarande ömt efter kompressionerna, men det blir bättre och bättre. Han får fortsatt stöd från sjukvården, både fysiskt och mentalt.
Och erfarenheten har fått honom att själv vilja göra skillnad.
Han har bestämt sig för att skaffa en hjärtstartare och placera den utanför sitt hus – och registrera den så att människor i området kan få tillgång till den om den behövs.
Det är kanske det finaste efter en sådan här berättelse.
Att den inte bara handlar om att överleva.
Utan om att hjälpa fler att överleva.
Micke har också en annan sak han vill lyfta från den där dagen.
Respekten.
Ingen tog upp mobilen för att filma. Ingen trängde sig på. Cyklister tog omvägar för att inte störa räddningsinsatsen.
– Jag vill såklart tacka ALLA som var med och hjälpte till. Från civilpersoner, till räddningstjänst, ambulanspersonal och alla på Ryhovs sjukhus. Ni är alla fantastiska!
Och till alla som läser hans berättelse har han ett enkelt budskap:
Gå en HLR-kurs om du har möjlighet.
Om du befinner dig vid en olycka där någon behöver hjälp – tveka inte. Våga agera.
För ibland kan det vara just du som gör skillnaden mellan liv och död.
LIVET!
Mickes historia visar varför arbetet är så viktigt.
Vid ett hjärtstopp räcker det inte att ambulansen är på väg. Någon på plats måste våga agera. HLR behöver starta snabbt och en hjärtstartare behöver kunna användas så tidigt som möjligt.
Det handlar om sekunder.
Och det handlar om människor.
Människor som vågar stanna.
Människor som vågar ringa 112.
Människor som vågar göra HLR.
Människor som vågar använda en hjärtstartare.
På Vätternrundan möts tiotusentals människor på vägarna runt Vättern. Att skapa en så trygg miljö som möjligt handlar därför inte bara om sjukvård och räddningsinsatser – det handlar också om att så många som möjligt har kunskap och möjlighet att agera när något händer.
Mickes hjärtstopp hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.
Men den här gången fanns människorna där.
Och de vågade.
Vretenvägen 10
171 54 Solna
Sverige








Copyright© 2026 HLR-Konsulten.se, all rights reserved