En berättelse om att få en andra chans i livet

Pontus Andersson älskar cykling. För honom är Vätternrundan inte bara ett lopp, utan en tradition, en morot och en plats där både kropp och sinne får ro. Men för knappa året sedan var det nära att allt tog slut — på en stilla landsväg utanför Töreboda.

— Jag var på väg hem från vårt torp, ensam i bilen, på väg till min mamma. Det var en helt vanlig dag, men mitt hjärta hade andra planer. Jag minns inget, men jag måste ha förstått något, för jag hann styra in till vägkanten och slå på blinkersen. Där blev jag sittande, säger Pontus.

Ett ungt par såg det ingen annan såg

Räddningen kom från motsatt håll. Ett ungt par var på väg till en familjemiddag när flickvännen fick syn på Pontus i bilen.

— Hon tyckte jag satt konstigt med huvudet och vände bilen. Hon gick sedan fram, såg att jag var medvetslös, ringde 112 och agerade direkt. Hon sprang runt bilen, lossade säkerhetsbältet, drog ut mig försiktigt och började hjärt-lungräddning där vid vägkanten, berättar Pontus.

De turades om med kompressionerna, guidade av larmcentralen, tills räddningstjänsten kom med hjärtstartare och ambulansen hann fram från Skövde. På sjukhuset konstaterades att Pontus hade fått runt tjugo revbensbrott — ett brutalt men livräddande bevis på att hjärtat fått den kraft det behövde för att starta om.

Tillbaka i sadeln — bokstavligt talat

Efter veckor på sjukhus med rehab tog Pontus sig tillbaka. Inte bara till vardagen, utan hela vägen upp på cykeln igen.

— Jag väntade med landsvägscykeln tills revbenen läkt, men spinning och gymträning hjälpte mig tillbaka snabbt. Idag är jag fysiskt i lika bra form som för flera år sedan, och jag hann till och med cykla Vätternrundan för fyrtioandra gången i rad.

För Pontus är cyklingen mer än träning. Det är hans fristad.

— Cyklingen är mitt ”go to place” — där rensar jag huvudet, hittar lugnet och hämtar energi. Vätternrundan har varit en ständig morot att hålla igång. Jag började cykla med pappa, hans kompis och min bästa vän, och sedan dess har det blivit otaliga varv runt sjön, på olika cyklar, i olika väder och med olika sällskap. Men bäst av allt är alltid mötena med andra cyklister och funktionärerna längs vägen.

”Tveka aldrig — det kan rädda någons liv”

Idag har Pontus inga fysiska men förutom en viss hjärntrötthet som gör stimmiga miljöer påfrestande. Han jobbar igen, om än inte på heltid — och cyklar så ofta han kan.

Hans budskap till alla som funderar på att gå en HLR-kurs eller skaffa en hjärtstartare är tydligt:

— Gör det! Hjärtstopp händer plötsligt och kan drabba vem som helst. Det enda som är fel är att inte försöka. De två som stannade och hjälpte mig gjorde precis allt rätt — och tack vare dem sitter jag här idag.

Pontus Andersson — cyklist, överlevare och evigt tacksam.